Efter några månaders uppehåll är jag tillbaka med en ny krönika. I denna krönika tänker jag tjata lite om uppföljare och dess betydelse. Uppföljare har ju blivit en väldigt stor del av filmbranschen. Sällan på grund av att originalet då blir bättre eller lika bra. Snarare handlar det om att filmbolagen vill tjäna ännu mer pengar. De flesta uppföljare har inte så mycket nytt att komma med. De flesta uppföljare är samma film berättad på ett lite mer (inte mycket) annorlunda sätt. Det vill säga, inte så mycket nytt under solen. Självfallet finns det uppföljare som är riktigt bra. Det finns till och med uppföljare som slår originalet. De är dock väldigt få. Just nu kommer jag inte ens på någon. Många hävdar att Gudfadern 2 är den bästa uppföljaren och att den slår originalet. Jag gillar Gudfadern 2 otroligt mycket. Den är absolut inte bättre än originalet, Gudfadern. Gudfadern 2 har nämligen inte det som gör Gudfadern unik, nämligen Marlon Brando. Brandos gestaltning av Don Vito Corleone är framröstad av en seriös tidning som den allra bästa rolltolkningen någonsin. Jag håller med. Det är inte många som är i närheten av Brando överhuvudtaget.

Det finns även flera som tycker att Sagan Om Konungens Återkomst är bättre än Sagan Om Ringen. Det tycker verkligen inte jag. Jag har alltid varit fascinerad av hur en film blir berättad från början. Hur man lär känna alla rollfigurer, tonen i berättelsen, alla miljöer m.m. Sedan är det ju spännande att se om förväntningarna slår igenom. Även om jag alltid försöker dra ner mina förväntningar. Detta är just därför uppföljare eller film nummer 2 och 3 jämt granskas mer kritiskt i mina ögon.

Sedan finns det såklart flera varianter av uppföljare. Alla Bondfilmer exempelvis. Just nu finns det 20 stycken uppföljare som handlar om en och samma rollfigur. En 21:a film har premiär 7 november 2008. Bondfilmerna räknas inte riktigt med när det gäller vanliga uppföljare. Samtliga Bondfilmer verkar helt oberoende av varandra när man talar allmänt om uppföljare. Givetvis är detta helt fel. Varför skulle Bond inte räknas med i samma ekvation som alla andra uppföljare?

Mitt intresse när det gäller uppföljare är först och främst dom som kallas för "popcornfilmer". De filmer som man vet innan har sin publik och som drar in massa pengar. Eller de filmer som oftast påminner om varandra.  Det bästa exemplet är kanske Die Hard 4.0. Filmbolaget erbjuder stjärnan i filmen en rejäl lön. Stjärnan kan helt enkelt inte säga nej. Uppföljare nummer 3 är ett faktum. Jag förstår att Bruce Willis inte kan säga nej till 25 miljoner dollar i lön för en film. Vem kan? Det finns ett ofantligt stort problem med detta. En ond cirkel följer. En cirkel som vi har befunnit oss i ganska länge vid det här laget. Det är att de mer konstnärliga filmerna blir färre och färre (alltså de filmer som man tror inte kan dra in lika mycket pengar på förhand). Uppföljare tar alldeles för stor plats på biograferna vilket i sin tur innebär att filmbranschen sågar av grenen som de själva sitter på. Det är bara och hoppas att de som gör film för nästan inga pengar alls slåss för sin sak ännu mer i framtiden. Det som talar för mindre filmer nuförtiden är att det har blivit så lätt att spela in film. Det enda man egentligen behöver är en mobiltelefon. Internet är också självfallet en bidragande orsak till att filmen är större än någonsin. Den stora frågan är hur de stora filmbolagen hanterar detta nya medium. Har de lärts sig av musikbranschen? Antagligen inte!!!

Tack. Någon som har en fundering?
2008-01-25

Håkan Dahlström.

Krönika #4 20070411 Signerad Håkan Dahlström

En av mina stora favoriter i filmvärlden är kanske inte helt svårt och lista ut. Regissören/skådespelaren/producenten Quentin Tarantino är det alltså jag tänker på. Tarantino är därför ämnet i krönika # 4. Quentin Tarantino som började med jobb i en lokal videohandlare i Los Angeles. "Här fick jag reda på allt om film", säger han. Tarantino är ju känd för att kunna nästan allt om de stora amerikanska klassikerna. Tarantino har ju även blivit känd för att blåsa liv i de karriärer som tillhör just de skådespelare som medverkade i de stora klassikerna. Det hela började med Lawrence Tierney i Reservoir Dogs. Uppmärksamheten dök dock inte upp förrän två år senare med John Travolta och Pulp Fiction. Travolta var härmed tillbaka i eliten i Hollywood. Travolta har ju iochförsig inte gjort en bra film i huvudrollen sedan dess men ändå, bortsett från Get Shorty. Samma sak gjorde han med Pam Grier i underskattade Jackie Brown. Jackie Brown är en av Tarantinos allra bästa filmer i mina ögon. Jackie Brown försvann tyvärr lite för fort från den dagliga repertoaren. Den blev knappt uppskattad av de redan tidigare stora Tarantinobeundrarna. Tarantino som fortsatte sex år senare att göra de kontoversiella Kill Bill 1 & 2. Många blev förvånade över våldet och allt blod som överdrevs till det yttersta i Kill Bill-filmerna. Tarantino fortsatte att uppröra de amerikanska kritikerna med sitt ultravåld. "Jag hyllar ju bara de som jag beundrar", sa Tarantino. Då var det framförallt den bäste regissören Sergio Leone som han menade. Kill Bill 2 är ju nästan som en enda lång spaghettivästern. Mer sånt.

Quentin Tarantino fortsatte 2005 att vara gästregissör till Robert Rodriguez och Frank Miller i Sin City. Här bröt de nya barriärer med en ny typ av filmskapande. Allting är inspelat framför såkallade "blue/greenscreens". Det innebär kort att man spelar in sina scener utan någon form av miljö. Rekvisitan är ibland också inte att tala om. Allting läggs alltså till efteråt. Skådespelarmagin försvinner i många fall då för många om man inte har en tillräckligt kapabel regissör. Eller som i Sin City när det är flera regissörer. Det bästa exemplet på hur dåliga filmer kan bli när man väljer att nästan endast göra sina filmer framför green/bluescreen är de Star Wars-Episode 3. Där ser man tydligt hur svårt de har att ens föra en bra dialog. Likaså även filmen 300 lyckades man inte heller fullt ut. Där är Sin City ett stort undantag som fortfarande är den enda filmen där det fungerar. Det beror uppenbarligen på Rodriguez och Tarantino som med sin kunskap får det att fungera.

Tarantino och Rodriguez är snart aktuella med Grindhouse som har premiär till sommaren. Det är filmen nummer ett som jag verkligen ser fram emot.

Kritiken som Tarantino fick för våldet i Kill Bill kommenterar han så här: "Det är klart att Kill Bill är en våldsam film. Det är ju en Tarantinofilm. Du går ju inte på en Metallicakonsert och ber de jävlarna att sänka ljudet".

Go figure!

Det var allt för denna gång.
2007-04-11

Håkan Dahlström.




 

Krönika # 3 hade jag tänkt och ägna åt svensk film. Svensk film var något man kunde vara stolt över förr i tiden. Det kan man knappast säga i dagens läge. De svenska filmerna som spelas in nuförtiden är ju nästan bara deckare. Beck och Wallander heter de svenska hjältarna. Jag kommer ihåg när Bo Widerberg gjorde polisfilmer, Mannen På Taket och Mannen Från Mallorca. Dom två filmerna i den genren slår det mesta även i dagens läge. Bo Widerberg tillhör i mina ögon en av de allra bästa svenska regissörerna. Jag säger inte att det endast kommer dåliga filmer från Sverige just nu. Jag hävdar däremot att det görs för många filmer. Den svenska filmen har svårt och dra till sig folk på biograferna. De enda svenska filmerna som folk går på är ju Göta Kanal 2 och Colin Nutley. Hur bra är dom filmerna egentligen?  Svenska Filminstitutet kanske borde fundera på om man verkligen framöver ska bidra med en massa pengar till  den typen av film som Kurt Wallander och Martin Beck. Man skulle kanske istället skulle behöva lite nytänkande i ämnet. Varför inte bidra med pengar till någon som kommer med ett nytt tänkande? Eller med ett manus som skiljer från de andra. Titta bara på Maria Blom och hennes Masjävlar, den var lite annorluna men ändå riktigt bra. Eller varför inte titta på Lukas Moodyson och de filmer han har gjort? Han vågar i alla fall gå sin egen väg. Han vågar stå emot de flesta andra filmmakarna i Sverige som nästan bara gör deckare. Det allra bästa exemplet på hur man gör filmer som skiljer sig från mängden är danska regissörer. Lars von Trier, Susanne Bier och Nicolas Winding Refn är dom som för den danska filmen framåt. Svenska filmmakarna borde lära sig av dom.

Det har självklart inte alltid varit så att Sverige har legat efter. Sverige var med redan från början. Den filmen som verkligen satt Sverige på kartan i filmvärlden var Gösta Berlings saga med en viss Greta Gustafsson på uppåtgående. Hon blev ju självklart Greta Garbo och var den bäst betalda skådespelerskan i Hollywood på 20 och 30-talet. Det var ingen mindre än Mauritz Stiller som "upptäckte" Garbo. Mauritz Stiller och Victor Sjöström flyttade under 20-talet till Kalifornien och var inblandade i den pengainbringande maskin som skulle komma till att bli Hollywood. På 30-talet kom talfilmen och filmen slog igenom på allvar.

Annars när man talar om svensk film så är det Ingemar Bergman som är mest igenkänd och mest belönad. Bergman slog igenom på 50-talet. Det var Sommarnattens Leende från 1955 som gav Bergman internationell uppmärksamhet. Året efter gjorde han Det Sjunde Inseglet som är av de mest kända filmerna genom alla tider. Bergman har vunnit Bästa Utländska Film på Oscargalan flera gånger. Han vann dock aldrig för Det Sjunde Inseglet.

Nu på senare år är det Lasse Hallström som är den mest kända svenska regissören i Hoolywood. Alla vill jobba med honom. Hallströms styrka ligger i att berätta historier som han har en förmåga att hitta. Hallström är skådespelarens regissör. Han är mer intresserad av människor och deras prestationer när det gäller att spela in film. Han får nästan alltid ut det allra bästa av skådespelaren. En grej att tänka på när man ser hans filmer. Andra regissörer från Sverige med filmer som man inte får missa: Jan Troell, Bo Widerberg, Roy Andersson och Lukas Moodyson.

Ingrid Bergman som inte är släkt med Ingman Bergman är den andra riktigt stora skådespelerskan. Hon har filmer som Casablanca, Gasljus och Notorious för att nämna några. Hon hade en mer långvarig karriär i Hollywood än vad Garbo hade. Ingrid Bergman anses av många idag som kan något om film vara en av de allra största skådespelerskor som har någonsin levt. Det ni!

Jag har trots allt ganska stora förhoppningar på svensk film i framtiden. Det beror till stor del på att sättet att göra film på har blivit så mycket enklare och billigare. Utrustningen är inte lika viktig som den var förr i tiden. Man måste givetvis ha en bra story för att det ska funka. Men det kommer man väldigt långt med. Titta bara på Blair Witch Project. Den är idag den mest lönsamma filmen genom tiderna. Det var tre stycken som gav sig ut i skogen med en filmkamera. Det räckte uppenbarligen. Jag säger inte att det är det bästa sättet, jag säger bara att det går om man vill.

Återkom gärna med synpunkter.

Tack för mig.
2007-03-21

Håkan Dahlström.

 

Krönika #2 20070215 Signerad Håkan Dahlström

Jag hade tänkt och ägna krönika #2 åt hur vi sätter betyg på alla filmer och tv-serier på FilmochTV.com. Vi har alltså valt och använda betygskalan 1-10. Vi tycker att det ger mer en rättvis bild över hur vi tycker och tänker från film till film eller tv-serie till tv-serie. Skulle man använda 1-5 som många gör så tror vi att högsta betyg (5) inte skulle nyttjas så flitigt. Därför att både jag och Magnus försöker och inte ha några höga förväntningar på något som vi ska recensera. Det är ibland väldigt svårt. Vi sätter självklart det betyg som vi tycker filmen eller tv-serien förtjänar. Vi sätter däremot inte något dåligt betyg bara för att vi hade höga förväntningar. Vi är så pass rättvisa man bara kan vara. Vi drar oss heller inte för att sätta högsta möjliga betyg, vilket jag av erfarenhet vet att många andra gör. Vi friar heller än fäller om du vill. Vi ger varje film och tv-serie en chans även om det ibland inte finns någon. Om vi har gett en film eller tv-serie 10 i betyg så kan jag nästan garantera att det är värt att se. Det är ju trots allt därför vi håller på med FilmochTV.com. Att ge er tips om vad ni ska se och inte se. Det som även kan vara värt att veta vid vår betygsättning är att vi sätter betyg genrevis. Vi tycker att man inte kan jämföra Åskbollen mot Bortspolad. Eller En Obekväm Sanning mot Doom. Detsamma gäller alltså när vi recenserar tv-serier. Det går inte att jämföra den första säsongen av Miami Vice från 1984 mot  den tredje säsongen av Rescue Me från 2006. Action för sig och komedi för sig osv. Precis samma sak med alla James Bond-filmer. James Bond kan endast jämföras med James Bond. Därför att om vi inte skulle använda oss av den betygsättningen så skulle FilmochTV.com endast få betyg som var runt 4-7. Väldigt få filmer skulle få mer än 7 i betyg om vi tog alla filmer och alla genrer som finns och jämförde dem. Jag menar: man kan inte jämföra Gudfadern mot Prestige. Båda är väldigt bra, men om man bara skulle få välja en så skulle Prestige inte ha en chans.
 

Här följer vår betygskala:

1: försvinn ur min åsyn

2: inte ens och tänka på

3: nja

4: kanske

5: funkar väl

6: nu börjar det likna något

7: värt och se

8: missa inte

9: riktigt bra

10: MAGISKT
 

Jag tänkte avsluta den andra krönikan och berätta om några av mina bästa biobesök genom åren. Mitt filmintresse började när min far skaffade video i början av 80-talet. Jag tror det var 1981 eller 1982. Då var jag inte så gammal. Det var Åskbollen och Älskade Spion som var bland de första filmerna jag såg på videon (därav mitt Bondintresse). Filmintresset har bara ökat mer och mer för varje år som går. Det blir väl så när man tittar på mer och mer filmer och tv-serier. Då börjar man lära sig mer om den fantastiska värld som ju filmvärlden trots allt är.

Ett av mina bästa biobesök var när jag såg Terminator 2 - Domedagen. Jag var 17 år och trodde att jag visste något om film. Jag hade Terminator som en av mina favoritfilmer på 80-talet. Självklart hade jag stora förväntningar. Det som jag fick uppleva slog det mesta i filmväg i mitt 17-åriga liv. De special effekter i T2 står sig ganska bra även idag, 16 år senare. När vakten flyter upp från det vit och svart rutiga golvet slår det mesta även idag. Det tog fyra år till innan jag fick vara med om samma upplevelse en gång till. Det var nämligen när vi gick och såg Braveheart 1995. Filmmusiken i Braveheart av James Horner är fortfarande bäst. Howard Shore gjorde det han kunde i Sagan Om Ringen-filmerna, det räckte dock inte ändå fram. Jag kommer fortfarande ihåg det som om det vore igår. Det var en regnig söndagskväll och det var fullt till sista platsen. Braveheart var ju faktiskt den film som var först med stora slagsmålscener på 90-talet. Inte sedan 1960 och Spartacus hade en sådan film fått så mycket uppmärksamhet i den genren. Seven, L.A. Konfidentiellt, The Game, Fight Club är några till som har stuckit ut lite mer än många andra. Jag hoppas få återkomma med ytterligare bioupplevelser längre fram i mina krönikor.

Mycke nöje.

Tack för mig.

Håkan Dahlström.

 

Krönika #1 20070112 Signerad Håkan Dahlström

Jag har alltså fått nöjet och skriva den första krönikan på FilmochTV.com. Jag heter Håkan Dahlström och min kompanjon heter Magnus Larsson. Vi är två killar som har film som ett av våra intressen. Vi har många andra intressen också men jag kan avslöja om mig själv att filmens värld är min största hobby. Vi har som ambition att bli störst, bäst och smidigast när det gäller hemsidor med recensioner. Både jag och Magnus har känt rätt länge att det inte finns någon bra recensionssida; alltså en sida där man får tips om vad man ska se för filmer eller TV-serier. Jag vet att det är många som står hos dvduthyraren med åtskilliga spaltmeter att välja mellan. Ibland kan det vara svårt att välja om man inte vet direkt vad man vill se för något. Vi både tror och hoppas att vi kan underlätta lite för er som känner er träffade. Vi kanske kan vara en hjälpande hand på vägen. Alltid något. Vi har även alltid en tävling på FilmochTV.com där vi lottar ut fina priser. Vi ska försöka göra alla tävlingar framöver så lagom svåra och spännande som de bara kan bli utan att för den delen bli tråkiga.

Vår andra målsättning är att alltid vara så uppdaterade som det bara går. Vi ska försöka se så många filmer som möjligt på bio för att tipsa er om det man ska se och det man inte ska se. Därför att det hävdar både jag och Magnus; film ska ses på bio.

Annars så ser 2007 ut att bli uppföljarnas år, precis som vanligt nuförtiden när man ska se framåt. Det kommer ett stort antal uppföljare under maj-juli och börjar med Spiderman 3 i maj, sedan kommer både Ocean's 13 och Harry Potter i juni. I juni kommer också en film som "alla" kommer vilja se, nämligen uppföljaren på Die Hard-filmerna. Bruce Willis tar återigen på sig sin skitiga undertröja och gör världen osäker för skurkarna. Live Free or Die Hard är arbetsnamnet än så länge. Sedan lite längre i sommar kommer uppföljare på både Bourne och Shrek lagom till skolorna börjar i augusti.

De filmerna som känns mest intressanta för min del är ju helt klart Frank Millers 300 i regi av Zack Snyder. Ni vet, han som gjorde nyinspelningen på George A. Romeros gamla klassiker Dawn of the Dead. En nyinspelning som är bättre än originalet, och det händer ju inte alls så ofta. En annan film som jag sett fram emot länge är Todd Fields Little Children. Todd Field är ju mannen bakom mästerverket In the bedroom. Zodiac i regi av David Fincher är nog trots allt tillsammans med 300 de två filmerna jag ser fram emot mest. Fincher har ju som bekant en del att bevisa efter besvikelsen med Panic room. Elaka tungor har kallat Fincher för 90-talets regissör, han gjorde filmer som endast fungerade på 90-talet. Bara att hoppas att han bevisar motsatsen, jag har en känsla av att han lyckas med det.

Jag och Magnus vill hälsa er välkomna in i värld som det inte finns något slut på, filmens värld.

Mycket nöje och välkomna.