Recenserad: 2007-01-12 Magnus Larsson. Betyg: 8/10.

Originaltitel (engelsk): The Departed

År: 2006

Regi: Martin Scorsese

Premiär (världen): 2006-10-04

Premiär (Sverige): 2007-01-12

Dags för ny Martin Scorsese-rulle igen; med 'The Departed' visar Scorsese att han, trots att är inne på fjärde årtiondet som filmskapare (nästan femte faktiskt, han regisserade en film i slutet av femtiotalet också), fortfarande är att räkna med! Denna gång både överraskar han oss och överraskar oss inte alls; den numera standardiserade ingrediensen Leonardo DiCaprio är förståss med (tredje gången gillt med DiCaprio som också är aktuell i ytterligare ett par Scorsese-rullar framöver), men filmen är faktiskt en nyinspelning på 2002 års Hong Kong-rulle 'Infernal Affairs'. Trots att Scorsese rört sig obehindrat mellan i alla fall en handfull olika filmgengrar så känns det oväntad med en remake, inte minst på en så pass ny film. Amerikanska nyinspelningar på asiatiska filmer är väl vardagsmat vid det här laget - men jag törs lova 'The Departed' är den bästa hittills.

I 'The Departed' får vi följa Bostonpolisens kamp mot en lokal maffiagrupp med irländska rötter där bägge sidornas största tillgång är infiltratörer som löpande förser dem båda med information - både polisen och maffiagruppen har infiltratörer hos varandra och båda sidor arbetar hårt för att avslöja vem den är i de egna leden. Bostonpolisens två chefer vid enheten för undercoververksamheten spelas helt klockrent av Martin Sheen och Mark Wahlberg (den sistnämnde har definitivt imponerat förut men gör här en riktig paradroll) och scenerna som utspelas på deras kontor (ja, egentligen alla scener där Wahlberg är närvarande) är antagligen filmens allra största behållning. Deras osvikliga ovilja att delge namnen på de poliser som arbetar undercover för poliser på andra avdelningar (i synnerhet den avdelning som arbetar med att sätta dit ledaren för maffiagruppen) leder till ständigt ökande spänningar dem mellan. Wahlbergs karraktär är utrustad med ett vokabulär som inte är helt rumsrent och han förolämpar ständigt allt och alla; FBI blir idiotförklarade ett antal gånger under möten (när de är närvarande förståss) och scenen när de ska rekrytera en ny undercoverpolis är fantastiskt underhållande. Filmen är fylld av ögonblick av det här slaget; ett annat exempel är när en annan av polischeferna, spelad av Alec Baldwin, leder en operation mot maffiagruppen och när han allt mer märker att hela operationen håller på att braka samman tar han ut sin ilska på en av medarbetarna, allt medan svetten tränger fram genom hans skjorta. Ytterligare en av birollsinnehavarna måste nämnas, duktiga Vera Farmiga spelar polispsykolog mycket övertygande och blir en viktig bricka i filmen - trots det tycker jag hon får alldeles för lite plats.

Matt Damon och Leonardo DiCaprio är de egentliga huvudrollsinnehavarna och vi möter dem när de, oberoende och oventande om varandra, utbildar sig till poliser. Trots att de kommer från liknanade bakgrunder kommer deras liv att skiljas ordentligt åt, jag tänker inte avslöja här vad som händer med dem när de blir vuxna men ett sorts klimax blir ett mycket speciellt telefonsamtal dem mellan. Damon har fått en mångsidig roll som han spelar mycket bra; han är ömson självsäker och lite stöddig, både i arbetet och när han försöker få kontakt med det motsatta könet men uppvisar samtidigt stor tveksamhet i vissa fall. Jag slås av en tanke att rollsättningen är i det närmaste perfekt, man får en känsla av att manuset är skrivet direkt till skådisarna trots att Brad Pitt faktiskt skulle spela Damons roll innan han beslutade sig för att hoppa av. DiCaprio har den kanske tyngsta (och mest svårspelade) rollen i hela filmen, där hela hans tillvaro handlar om uppoffringar och en mental balansgång. Det märks att det är en svårt roll, det känns som att DiCaprio gör sitt bästa, men hans pojkaktiga utstrålning tar lite grann udden av rollen, vilket är lite synd.

Slutligen finns också Jack Nicholson med, hans roll tar betydligt större plats än vad jag trodde och han gör ingen besviken när han uppvisar sina bästa sidor. Som högste ledare för den irländska maffiagruppen sitter alla Nicholson-patenterade ansiktsuttryck där de ska och att använda honom som berättarröst i början är ett genidrag. Han är i sin roll oväntat sliskik och allmänt ganska otrevlig, språket kommer vi tillbaka till här igen: Filmen genomsyras av en vokabulär råhet och Nicholson spär på detta. Sammantaget uppvisar Nicholson sin otroliga karisma där många av medspelarna bleknar.

Filmens foto gör att mycket av den känns rå och naken, man har låtit en stor del av det ofta förekommande våldet utspelas i dagsljus. Där andra regissörer kanske skulle backa inför detta så visar Scorsese upp allt utan att tveka, plus i kanten också för att han låter 'alla dö lika' - jag menar alltså att när någon blir dödad sker det oftast snabbt och brutalt och han gör ingen skillnad på hur stor roll skådespelaren i fråga har. Men, trots det råa och direkta våldet som hela tiden finns närvarande finns där också en stor portion komik som balanserar upp filmen. Musiken man valt till filmen ger ett kantigt intryck och hoppar lite för mycket upp och ner i volym, men spär samtidigt den sköna stämningen.

Den är fascinerande att se en film med så många stora och duktiga skådespelare, och trots trion av huvudrollsinnehavare tycker jag ändå att 'The Departed' tillhör de intressanta birollsinnehavarna. Två och en halv timmes skön njutning.