'Lost' tar oss med på ett underbart äventyr; det uppfyller med exakthet ett behov inom TV-serievärlden som, antagligen, ingen visste fanns. Serien har ett, i det närmaste, perfekt upplägg - och det är både på gott och ont, seriens idé ger manusförfattarna möjligheten att fortsätta historien i hur många säsonger som helst. Då det handlar om tämligen overkliga saker här kan man ju skriva om vad som helst. Det är kanske en av seriens få svagheter, att man egentligen inte vet hur många avsnitt det till slut kommer att bli.

I 'Lost' får vi följa de 48 överlevande från en flygkrasch. Planet, som flög från Sydney med destination Los Angeles, kom av någon anledning ur kurs och kraschade alltså så småningom på en öde ö. Själva flygkraschen återkommer lite då och då under seriens gång och är något av det snyggaste jag sett. Trots att serien börjar med själva flygkraschen så ligger mycket av det intressanta med den i vad som hände före flygplanet lyfte från Sydney; vad gjorde att just dessa människor hamnade på just detta flygplanet? Det är en frågeställning som ständigt återkommer i serien och spär på mystiken. En rad färgstarka och intressanta människoöden visas upp avsnitt efter avsnitt och personer man i de första avsnitten inte har någon alls relation till blir snart mycket intressanta. Riktigt smart upplagt.

Men, vad händer då efter kraschen, på ön? De överlevande samlas på stranden, börjar komma i någon slags ordning, skaffar platser att sova på, lär sig tillaga mat o.s.v. Det tar tid och man är i början inte speciellt angelägen om att göra allt för mycket eftersom alla är säkra på att hjälp är på väg. Men desto mer tid som förflyter desto större tvivel - kommer de att bli räddade?

När de första strappatserna in i öns täta djungel tar sin början uppvisar serien en oväntat hög grad av surrealism; och detta fortsätter sedan och eskalerar. Man stöter på en isbjörn, man får med hjälp av radioutrustning från cocpit in en signal på franska, man träffas ideligen människor från sitt förflutna som absolut inte är på ön. Ön börjar verka levande, med någon slags egen vilja.

En av de mest effektfulla och otäcka episoderna under säsongen är när man beslutar sig för att, med hjälp av en passagerarlista från planet, ta reda på vilka som finns kvar och vilka som omkommit i kraschen och istället, när genomgången är klar, upptäcker att det finns en person för mycket bland överlevarna. En person var inte med på planet men finns på ön. Det fortsätter efter denna incident med att en i gänget träffar på en fransk kvinna i djungeln.

Det faktum att man hela tiden inte riktigt vet om saker som händer sker på riktigt eller inte är en av seriens starka sidor men det bästa är, trots det, alla karaktärer: Med hjälp av nämnda tillbakablickar på personernas förflutna byggs ett enormt intresse upp kring karaktärerna - man vill verkligen veta mer om alla, vad de gjort innan och varför de hamnade på planet. Även om serien kretsar kring en lite mindre grupp bland de överlevande är det svårt att peka ut någon defenitiv favorit, men för min del lutar det åt John Locke. Vad tycker du?